Cantus, en härlig vinterdag 2007
Jag är en hästtjej sedan barndomen och kommer nog alltid att vara.
För tillfället har hästarna varit på paus och kommer nog så att vara ett tag till.
Just nu finns det så mycket annat som prioriteras och som man vill hinna med.
Tiden för hästarna och ridningen finns inte att hitta.
För man får ju ändå erkänna att det tar sin tid, även om det bara är 1 gång i veckan (=ca. 4 timmar) de senaste åren.
Cantus, hösten 2007
Med den här lille hästen har jag många minnen.
Efter nästan 10 år på ridskola blev han den första hästen jag blev medryttare på.
Och så var det i ca. 5,5 år.
Vilken resa vi gjorde tillsammans.
Från att han inte ville lämna gårdsplan och sina kompisar till att rida helt själva och t.o.m. kunna rida ifrån andra ekipage som man haft sällskap med.
Det var stort för mig!
Och visade också på att han hade fått förtroende för mig och accepterade mig som sin ledare när jag satt på honom.
En av de sista gångerna jag red honom, sommaren 2011.
Han fick agera "försökhäst" under min hästskötarutbildning, då jag repeterade och övade olika saker på honom.
Jag lärde mig mycket av honom och det är jag sannerligen glad och tacksam för.
Nu tror ni kanske att detta är någon s.k. minnesruna jag skriver om denna underbare lille häst med den underbara personligheten.
Men så är verkligen inte fallet, utan jag hoppas att han lever många år till och har ett fortsatt bra liv där han nu bor.
Jag skriver mer av saknad, då han flyttat till sin mattes nya boende kommer jag med största sannolikhet aldrig mer att rida honom eller se honom för den delen.
Så mitt och Cantus kapitel är härmed avslutat i detta liv.
